Psykologiska mekanismer som vi behöver känna till och hantera för att vi ska kunna bromsa klimatförändringarna! Del 1.

…och när är det dags att reagera? Människan är expert på att mobilisera när det är kris. Men hur märker man att det är kris – om den liksom smyger sig på en?

RISK- och KRIS situationer – hur funkar vi egentligen?

För dem som har förstått att jorden (och vårt välfärdssamhälle med den) är i ett allvarligt läge kan det kännas obegripligt att inte fler tar sig samman och gör något. Särskilt som undersökning efter undersökning visar att en majoritet faktiskt oroar sig för klimatförändringarna.
I en serie blogginlägg ska vi glänta lite på människans psyke, hennes styrkor och svagheter. Svagheter som hotar våra möjligheter att lösa klimatproblemet, men också styrkor som övervinner svagheterna – om vi identifierar dem och lär oss hur de fungerar! Människan är en överlevare – makalöst flexibel och kreativ när det gäller. Men vi har rejäla akilleshälar*. Dem måste vi lära känna och hantera – annars kan det gå riktigt illa för oss i det läget vi är i.

Närhetsprincipen ställer till det

En anledning till den övervägande passiviteten är att vi människor tror och reagerar mest på förändringar som vi själva ser, hör eller känner. Som när det börjar svämma över efter ett skyfall eller när ett hus börjar brinna. Då blir det fart på de flesta (utom en liten del som blir mer handlingsförlamade)
Vi agerar också på sådant som vi förstår är på väg – om vi litar på informationen och om det ligger nära i tiden. Som när SMHI varnar för orkanvindar eller kraftigt snöoväder. Då surrar vi fast våra prylar och försöker undvika att ge oss ut på vägarna – även om vi själva inte ser några stormtecken ännu.
Vi är mest handlingskraftiga med sådant som vi behöver hanteras här och nu, sådant som sker oväntat eller sådant som väcker våra känslor. Då pumpas adrenalin ut i kroppen och vi får kraft och skärpa att agera. När det inte känns brådskande eller akut får vi ingen hjälp av kroppens adrenalin. Då behöver vi använda vårt förnuft och mobilisera vår viljekraft för att ta tag i saker. Det kräver mer av oss, men vi har förmågan när vi förstår att det behövs.

Problemet med smygande klimatförändringar.

Det som gör klimatförändringarna luriga för oss att reagera på är att de varken har kommit plötsligt eller har drabbat oss i Sverige särskilt hårt. Förutom lite fler skyfall och översvämningar här och där de senaste 15 åren var nog torkan och bränderna 2018 första gången dagens Sverige upplevde extremväder som skakade om många. Annars har det inte funnits mycket som fått oss att känna att det är dags att agera. Inget som har triggat våra ”alarm- eller reaktionssystem”. Vi har tvärtom vant oss vid att höra nyhetsuppläsare sakligt berätta om global uppvärmning och isar som smälter. Det har lämnat de flesta med en känsla av att klimatförändringarna lär rulla på, att det kommer att innebära högre vattenstånd, fler skadeinsekter och fler sjukdomar och att vi behöver anpassa oss till det. Många har säkert funderat över om de själv bor någonstans där det behövs skyddsvallar. Kanske har de kalkylerat en stund över om det är dags att flytta, eller om 80 centimeters vattenhöjning (eller hur mycket det nu var) om typ 80 år verkligen är värt att hetsa upp sig över?

Problemet med klimatförändringar på distans.

En annan sak med klimatförändringar som gör det knepigt för oss att ta in allvaret är att de hittills slagit till för långt borta. Megaöversvämningar i Bangladesh, monsterorkaner i södra Afrika, gigantiska skyfall i Japan, rekordlång torka i Mellanöstern, musslor som kokar i sina skal i vattnet utanför Kalifornien, isbjörnar som drunknar… För de flesta människor skiljer sig inte detta från andra tragiska nyheter som fladdrar förbi i medieflödet. Det är händelser som drabbar människor vi inte har någon relation till, på platser vi ofta inte har någon känslomässig anknytning till. Det ligger för långt borta och berör oss inte tillräckligt mycket för att våra ”jag-måste-agera-system” ska dra igång. Möjligtvis skänker vi en slant till UNICEF eller WWF, sedan fångas vi av andra nyheter och vardagsbestyr och livet går vidare.

RISK, KRIS eller ALARMISM

I-K-R-S. Fyra små symboler från alfabetet. Kasta om dem lite och de beskriver två helt olika, men ändå besläktade fenomen. Hur stor fara du och jag ser i klimatförändringarna beror till stor del på hur mycket vi vet om vad de innebär och vad det går att göra åt dem. För att kunna agera måste man veta och för att ingen ska missförstå allvaret och behovet av att agera följer här fem korta fakta:
1. Vetenskapligt sett är vi förbi fasen då man såg en möjlighet att ökande koldioxidutsläpp kunde orsaka global uppvärmning. (Det räknade nobelpristagaren Svante Arrhenius ut redan 1896).
2. Vi är förbi fasen då vetenskapen såg en risk att människans koldioxidutsläpp skulle byggas upp i atmosfären. (Sedan början av 60-talet har Charles David Keelings mätkurva registrerat hur halten koldioxid har ökat.)
3. Vetenskapligt sett är vi förbi fasen då man började se en tydlig fara med värmen som växthusgaserna höll kvar på jorden. (Kopplingen mellan jordens temperaturökning och koldioxidnivån är väl dokumenterad och FN har hållit årliga klimatkonferenser sedan 90-talet.) Se en kort video här.
4. Vi är i de sista skälvande månaderna på industrialismens 150-års resa där vi fortfarande kan undvika skenande klimatförändringar. Klimatförändringar som kommer att drabba även Sverige och som ligger mycket närmare i tid än 80 år. OM vi inte minskar utsläppstakten innan år 2020. (FNs generalsekreterare i september 2018).
5. Vetenskap och politik kommer inte att hinna lösa frågan innan den tidsfristen är över, folket, allmänheten – du och jag behöver hjälpa till!

Betyder det då att vi är i klimatkris nu, eller inträffar krisen 2020 – om utsläppen inte har minskat? Vissa människor fastnar lätt i låsningar som handlar om ord-definitioner. Så låt oss förebygga låsningar ang om det är kris eller ej just nu.
Om vi tar grodorna i kastrullen som exempel. Exakt när infaller krisen för dem? När de plockas upp för att läggas i kastrullen? När de läggs ner i kastrullen? När det börjar kännas ljummet i vattnet eller precis när det går upp för dem att vattnet blivit så varmt att de förlorat förmågan att göra något? Till viss del beror det så klart på hur mycket de förstår i förväg, liksom för oss. Så, kris eller ej, hoppas jag att budskapet nu är tydligt. Läget är allvarligt och tidsluckan vi har kvar krymper för varje dag (i skrivandets stund 550 dagar). Jag är helt säker på att de som kallar klimatdiskussionerna för alarmism antingen inte har förstått vad det handlar om, eller så ljuger de skamlöst och tror att de själva har ett ”safe place” som de kan dra sig tillbaka till när klimatförändringarna brer ut sig på jorden. De multirika olje- och gasmiljardärerna kanske har det – till en början.

Så vad göra?

Den här texten är ett försök att göra problemet tydligare och föra det närmare oss. Göra fler medvetna om att vi har trubbats av och behöver aktivera oss med hjälp av förnuft och viljestyrka. Kanske trigga ”jag-måste-agera-systemet” hos fler. Vi kan bara tacka Greta Thunberg, hennes familj och alla andra barn och ungdomar som reagerat för att de skakat liv i vuxenvärlden. Väcker vi mänskligheten från sin törnrosasömn kommer vi att reda ut det!
Är du redan igång – hurra – tack för att du antagit 15% utmaningen! Ligger du i startgroparna och vet vad du behöver göra? Kanon – sätt igång! Behöver du inspiration att komma igång med de första stegen? Läs mer här.
Fiteen For Future är övertygad om att vi kan börja ställa om snabbt och enkelt genom att följa fem steg eller principer. Läs mer om dem här. Nu är inte tiden att ge upp och paralyseras av klimatoro. Nu är tiden att kavla upp ärmarna agera. Var och en på sin plats utifrån sin förmåga! Känner du människor i andra länder? Kom ihåg att involvera dem också – i det här fallet kan vi inte begränsa oss till landsgränser. Det här fartyget måste vi styra om med gemensamma krafter och komma ihåg att en kursändring tar tid.

*Akilleshäl. I grekisk mytologi berättas om Akilles som doppades av sin mor i floden Styx för att bli osårbar. Problemet var bara att hälen hon höll honom i aldrig doppades i vattnet och därmed inte blev skyddad som resten av kroppen. Enligt myten dog Akilles av en förgiftade pil som träffade honom just i hälen.
#klimatkris #klimatförändringar #jagharförstått #the15challenge

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *